Fotohistoria: Fluoritglas

Fluoritglas har extremt låg dispersion. Dispersion är en typ av spridning, ett exakt fysiskt fenomen. Inom optik så vill man ha så minimal färgspridning som möjligt medan inom gemmologi vill man så stor färgspridning som möjligt. På en diamant vill man ha "eld" det vill säga ett färgspel i många färger. På en optik så vill man inte ha färgspridning alls. Man slipper kromatisk aberration. Man använder idag ofta ED eller UD-glas som har liknande egenskaper men är tåligare. Fluoritglas är en speciell form av kristall och är mycket ömtåligare än vanligt glas, och när ett fluorit-element går sönder så gör den det rätt spektakulärt, det blir bara små flisor av allt. Dessutom är fluorit känsligare för salt och ammoniak och så vidare att dessa element oftast sitter i själva objektivet och inte som yttre element. Fluorit är också känsligare för värme och det ska vara den verkliga anledningen till varför Canons teleobjektiv är vita. De första vita Canon-objektiven kom 1976. Det finns också trovärdiga uppgifter att en stor anledning varför NASA valde Nikon och inte Canon var att fluoritlinserna kunde skadas av de starka vibrationerna vid start.

Fluorit har använts till optik redan från 1920-talet men det var mycket svårt att bearbeta materialet utan att skada det. På 1960-talet så lyckades Canon framställa fluoritkristaller på konstgjord väg. Canon pulvriserade fluorit för att sedan kristallisera dem igen. Canon tog också fram teknik hur de skulle skära glaset och sedan slipa linserna.

1969 kom världens första utbytbara objektiv med fluoritelement och det var Canon FL-F 300/5,6 Fluorite. 1974 kom den optik som verkligen satte fluorit på kartan, Canon FL-F S.S.C 300mm f/2.8. Dess fluoritelement mer eller mindre eliminerade kromatisk aberration. Det var den första riktigt bra 300mm optik för småbildskameror. Den var dock inte helt billig, den kostade $2800 vilket motsvarade en billig bil på den tiden eller ungefär 1/4 av en medelinkomst.

Även Nikon har fluoritelement i vissa objektiv, och de är märkta FL. Det är värt att notera att Nikon har ändrat sin information om fluorit på sin hemsida från att kritiskt beskriva nackdelarna till att nu bara beskriva fördelarna nu när de släppt egna objektiv med fluoritglas:
Nikon 200mm f/2 FL ED VR, Nikon 300mm f/2.8 FL ED VR, Nikon 400mm f/2.8E FL ED VR, Nikon 500mm f/4 FL ED VR, Nikon 600mm f/4 FL ED VR, Nikon 800mm f/5.6E FL ED VR och Nikon TC-14E III.

Canon tillverkar sina fluoritglas genom att pulvrisera fluoritkristaller för att sedan kristallisera dem igen. Canon hittade tidigt ett bra sätt att bearbeta och slipa fluoritlinserna, och detta har gjort att Canon haft ett rejält försprång. Idag har många Canon L-objektiv fluoritelement, t ex: EF500mm f/4L IS II USM, EF600mm f/4L IS II USM, EF300mm f/2.8L USM, EF300mm f/2.8L IS USM, EF400mm f/2.8L II USM, EF400mm f/2.8L IS USM, EF500mm f/4.5L USM, EF500mm f/4L IS USM, EF600mm f/4L USM, EF600mm f/4L IS USM, EF1200mm f/5.6L USM, EF70-200mm f/4L USM, EF70-200mm f/4L IS USM, EF50-200mm f/3.5-4.5L, EF100-300mm f/5.6L, EF100-400mm f/4.5-5.6L IS USM och EF100-400mm f/4.5-5.6L II IS USM.

Rykten säger att linselement nr 2 i Leica Summilux-M 50/1,4 Asph är av fluorit alternativt fluorid. Leica använder fluorid i kikare och tubkikare i alla fall.

/Thomas