Fotohistoria: Diana

Diana är en skräpkamera som fått en kultstatus. Kameran är helt byggd i plast. Optiken består av ett enda meniscus linselement, också det i plast. Diana använder 120-film men det finns nyproducerade kloner som tar 35mm film. Kameran ger halvsuddiga bilder och läcker ofta in ljus. Den har problem med frammatningen, man kan kort och gott säga att den har problem med allt. Ändå så har den blivit en hipsterkamera, hyllad för sina drömlika, impressionistiska bilder. Den röda är en senare Diana F+ i en sällsynt version för Wrangler Jeans och som är tillverkad av Lomo, den har också några inlägg för olika negativformat och använder 35mm film. Den blå Diana du ser senare i bildserien är en klassisk Diana från 1960-talet, och den använder 120-film.

Diana dök upp på marknaden under 1960-talet som en billig lådkamera. Den tillverkades av Great Wall Plastic Factory of Kowloon i Hong Kong. De flesta exporterades till USA och England. I USA så var det Power Sales Company of Willow Grove, Pennsylvania som importerade dem och de grossistsålde dem i poster om 144st för endast 50 cent per enhet.

Dessa kameror blev oftast gåvor från företag, så kallade give-aways. De var också vinster på tivolin eller liknande. De användes också som promotion för produkter. Du ser två varianter här ovanför. Den blå är en original medan den röda är en sällsynt promo för Wrangler Jeans. En del kameror såldes via postorder.

Diana samt alla dess kloner slutade tillverkas under 1970-talet på grund av att efterfrågan minskade hastigt på grund av Kodaks kompaktare Instamatic-kameror som använde användarvänliga 126-filmkassetter istället för Dianas ovanligare och mer svårhanterliga 120-film.

Idag tillverkas Diana som Diana+ och Diana F+ för 120-film av Lomographische AG. Det finns också varianter för 35mm film.

Diana är en extremt enkel konstruktion som är helt byggd i plast. Dessutom i en lågkvalitativ fenolplast. Mekanisk filmframmatning som är av så dålig kvalitet och precision att ibland lossnar filmspolen vid frammatning, samt att den sällan ger ett jämnt avstånd mellan bilderna. Den har en enkel fjäderdriven slutare. En mycket simpel sökare i plast. En mycket simpel optik med ett enda linselement i plast som knappt lyckas belysa hela negativformatet, än mindre teckna ut någon form av skärpa. Lustigt nog så använder den inte hela filmformatet utan endast 4x4cm, så du får ut 16 bilder på en rulle. Bilderna har låg kontrast, dålig skärpa, mycket kromatisk aberration, mycket vinjettering och en konstig färgåtergivning. Diana använder oftast 120-film men det finns versioner för 620-film.

På grund av det dåliga materialet den är byggd av tillsammans med en mycket dålig passform så läckte de flesta kameror in ljus. Kvaliteten varierade mycket mellan exemplar.

Diana-kloner tillverkades av andra fabriker under en mängd fantasifulla namn:

Acme, Altic, Anny, Arrow, Artlite Industrial Company, Asiana, Avis, Banier, Banner, Barri-Shelli, Bergère- de France, Binaflex, Black Bird, Candy, Chase, Clicker, Codeg, Colorflash Deluxe, Debonair, Debro, Debutante, Diana, Diana+ / Diana Plus, Diana De Luxe, Diana F, Diana F+, Diana Mini, Dionne F2, Dories, Edco, Eikow, Flocon, Future Scientist Flash, Globe, Gray Line, Harrow, Harrow Deluxe, Hi-Flash, Hong Meow, Jojaflex, Justen, Knips, Lina, Lina F, Lina S, Mark L, MegoMatic, Merit, Mirage, Northamerican, Panax, Photon 120, Pioneer, Pokey, Quelle, Raleigh, Rand, Reader's Digest, Reliance, Rosko, Rover, Samtoy, Sarco-flex, See, Shakey's, Sinomax, Snappy, Stellar, Stellar Flash, Tina, Traceflex (No. 707), Tru-View, Valiant, Windsor, Windsor-F, Zip och Zodiac.

/Thomas