Nikon Phase Fresnel (PF)

Denna teknik, som är relativt ny i Nikons objektiv och debuterade i AF-S 300/4 PF ED, behöver en närmare förklaring. Även Canon använder liknande teknik i sina DO-objektiv (Diffractive Optics).

En fasfresnellins bryter ljuset genom diffraktion, till skillnad från en normal lins som bryter ljuset genom refraktion. Utan att gå in djupare på teorin bakom dessa fenomen kan man säga att de har olika fördelar och nackdelar, vilket man försöker ta vara på genom att kombinera de båda principerna. Det man framförallt är ute efter att uppnå är en minskad kromatisk aberration, dvs att reducera den oönskade färgskiftning i bilden som sker pga att olika våglängder av ljus bryts olika mycket.

I en vanlig refraktiv lins bryts den röda delen av ljusspektrat minst, följt av den gröna och sist den blå delen som bryts mest. I en diffraktiv fasfresnellins är förhållandet det motsatta, dvs rött bryts mest och blått minst. Genom att kombinera dessa linstyper kan man alltså få dessa egenskaper att motverka varandra och uppnå en total ljusbrytning som är mer oberoende av ljusets våglängd och tämligen konstant i hela det synliga ljusspektrat.

Beroende på hur diffraktionslinsen är utformad kan den även ge ljusbrytning motsvarande ett asfäriskt linselement och därför också bidra till korrektion av sfärisk aberration - en annan optisk störning som bl a innebär att punktformiga ljuskällor avbildas som ovala istället för runda (extra tydligt i ytterkant av bilden normalt).

(Kromatisk aberration syns främst i motivdelar med mycket hög kontrast, t ex i gränsen mellan en svart och en vit yta, och framträder då oftast som en färgskiftning i magenta och grönt)

Text skriven av Markus.