Vad är diffraktion?

Diffraktion innebär i praktiken att efter en viss bländare när man bländar ner så blir skärpan allt sämre. Det beror på flera parametrar men förenklat kan man säga att det blir ett större problem ju mindre en pixel är. Även om man får större problem med en 40 MP APS-C sensor än med en 50 MP mellanformatssensor så är det inte själva sensorstorleken som är det avgörande utan då att att en APS-C-sensor har mindre pixlar för att rymmas på den ytan, och mindre pixlar ger då större risk för diffraktion.

Om parallellt ljus får falla på en öppning i en ogenomtränglig vägg, kommer strålarna att breda ut sig så att den bild av öppningen som uppfångas på en skärm blir större än den skulle vara om strålarna fortplantade sig helt rätlinjigt. Det verkar alltså som om ljusstrålarna skulle böjas vid kanterna av öppningen. Förklaringen till detta fenomen hämtas ur teorin om ljusets vågnatur. Enligt Huygens princip kan varje partikel inom en ljusvåg betraktas såsom medelpunkt för ett nytt vågsystem, som sänder ut strålar i alla riktningar, och strålar utgår från öppningen. Ljuset bryts vid bländaröppningens kant. Ju mindre öppning desto mer diffraktion.

Som regel är problemet större på mindre sensorer fast det egentligen inte är sensorns storlek som är det avgörande, utan det är storleken på respektive pixel, och ska man vara riktigt korrekt så är det storleken på den ljuskänsliga ytan på respektive pixel som gör att diffraktion uppstår vid en specifik bländare. Ju mindre en sensor är, desto kortare blir i regel också brännvidden, och även bländaröppningen blir fysiskt sett mindre. Vilket resulterar i att diffraktionen uppstår vid ett lägre bländarvärde hos en kamera med liten sensor, jämfört med en kamera med större sensor. T ex, hos en kompaktkamera med en liten 1/2,3 tums sensor uppstår diffraktionen i optiken redan på mindre bländare än f/2,8, och både diffraktion och skärpedjup på f/2,8 kan jämföras med minst f/16 eller ännu mindre på en fullformatskamera.

Diffraktion och skärpedjup kan man också säga håller varann i hand, eftersom de båda påverkas av bländaröppningens storlek.

Objektiv anpassade för fullformatskameror ger oftast skarpast resultat på bländare f/4-f/5,6, och den generella regeln är att helst inte blända ner mer än till f/8 på en fullformatskamera. Men det är först vid f/22 eller ännu mindre bländare som diffraktionen blir väldigt påtaglig i bilderna. Detta varierar också beroende på hur skarpa linser objektivet har, och med rejält skarpa objektiv kan man ofta blända ner runt f/11-f/16 utan större synbara problem med diffraktion. Personligen använder jag aldrig mindre bländaröppningar än f/16 med fullformatskameror, och det oavsett hur skarpt objektivet är i grunden. Den ökning i skärpedjup som man får mellan bländare f/16 till f/22 med t ex en vidvinkeloptik, ger väldigt sällan ett synbart större skärpedjup eller bättre hörnskärpa, det resulterar bara i ett softare resultat över hela bilden pga diffraktion.

Vill du veta vid vilken bländare just din kamera och optik får problem med diffraktion så är det väldigt lätt att kolla. Sätt kameran på ett stativ och fotografera ett stillastående motiv som har någon form av små detaljer. Ta en bild med alla bländaröppningar och du kommer tydligt att se när skärpa och detaljåtergivning börjar avta. Diffraktion är också en stor fiende till skärpedjupet, och speciellt vid närbildsfotografering då man vill ha största möjliga skärpedjup, men diffraktionen hindrar från att använda minsta bländaröppningarna. Då får man fokus-stacka i stället, det är dock en helt annan historia.