Captains log

Dr Weth Telestigmar

Nu ska vi titta på en mycket förunderlig optik, en optik som aldrig fått någon större uppmärksamhet, ett Dr. Weth Telestigmar 175/225/250/315mm. Lanserades 1955. Den är kanske mer av ett optiksystem egentligen. Optiken består av flera avskruvningsbara delar och dessa delar ger olika brännvidder och ljusstyrkor.

Här har jag satt objektivet på en Fujifilm GFX 100S via en adapter. Alla testbilder är orättvist tagna på mellanformat. Vill du se hur bilderna blir i småbildsformat, eller fullformat som det ofta kallas idag, så beskär du ner bilderna till 9552x6368 pixel. Inte ändra storlek på bilden utan ändra storlek på arbetsytan. Enda redigeringen från RAW till jpg var vinjetteringen.

Denna optik har fyra olika konstellationer beroende på hur du skruvar ihop de olika delarna. Optiken levererades i koffert med plats för allt samt några filter. Vi saknar väskan och del P till vår optik. De olika delarna, N, Z och P, är märkta med respektive bokstav och på bilden kan du se N och Z monterade.

N + Z = 315mm, f/6.3
Z = 250mm, f/5
N + P = 225mm, f/4.5
P = 175mm, f/3.5

Det sitter en informationsskylt på optiken som visar de olika kombinationerna och dess bländarvärden samt en bländarskala som relaterar mot bländarringens prick. Ryktena säger att den skarpaste kombinationen var på 225mm.

Dr Weth var en pensionerad ingenjör som bodde i Berlin och han gillade att vara ute i naturen och vandra. Han gillade däremot inte att släpa med sig tung fotoutrustning. Det är grunden till att han konstruerade sitt Telestigmar. Objektivet är lätt och har minimalt med glaselement. Optiken är mest fylld med luft och det har antingen 4 eller 6 linsytor mot luft. En modern telezoom har betydligt fler linselement som t ex Sony 200-600mm vilket har 24 linselement i 17 grupper.

Bländaren har 18 blad. De fyra huvuddelarna av denna optik är den grundläggande primära optikdelen som innehåller fokuseringen och bländaren. Del N är ett linspaket som är negativt, därav namnet N. Del P är ett linspaket som är positivt, därav namnet P. Del Z är bara en tom distansring. Det fanns även en extra ring att skruva dit för att kunna fotografera på närmare håll, en mellanring helt enkelt. Sist på objektivet så skruvar man fast den fattning som önskas, i vårt fall så sitter en M42-gänga där. Det fanns även fattningar för Alpa, Exakta bajonett, Canon FD och Arriflex vad jag sett. Flera adaptrar har en funktion som man vrida upp för att placera in filter i. Vår adapter har den funktionen. Filtergängan är på udda 57mm vilket stökar till det i dagens läge.

250mm f/5. Det finns skärpa i mitten men kantskärpan är mínst sagt bedrövlig.

250mm ca f/8. Mittskärpan är helt okej medan kantskärpan är långt ifrån okej, och självklart bedömer jag då utifrån fullformatsmått och inte orättvisa mellanformatsmått.

315mm f/6,3. Mycket bättre än på 250mm. Bra skärpa för sin ålder och sin udda konstruktion. Inte lika bra med moderna mått dock.

315mm ca f/8. Långt bättre än förväntat men går ändå inte alls att jämföra med en modern optik.

250mm f/5. Rätt mjuk men ändå inte helt kass mittskärpa.

250mm ca f/8. Mjuk och en hel del överstrålning.

315mm f/6,3. Mjukt resultat, jag har sett värre, men detta är ändå inte över gränsen för att vara okej.

315mm ca f/8. Upplösningen räcker helt enkelt inte till. På sin tid räckte resultatet gott för en 9x13cm bild.

Slutsatsen blir att detta är både en fascinerande och bortglömd del av fotohistorien. Optiken är intressant att ha i en samling men är absolut inget att använda på en modern kamera.

2022-08-17