Captains log

Sankyo Koki Komura 200mm f/3,5

Här har vi en udda optik, förmodligen från 60-talet. Tillverkat av Sankyō Kōki K.K. Hört talas om dem? Här kommer deras historia och en test av Komura 200/3,5.

Sankyō Kōki var ett japansk företag, vilket definitivt hörs på namnet. De fanns redan i början av 50-talet. Deras första objektiv-serier hette Chibanon och Chibanone. Sankyō Kōki levererade objektiv till Tōsei Kōki Y.K. som var en japansk kameratillverkare på 50-talet. Namnet Chibanon användes senare till deras förstorings- och projektionsobjektiv.

1962 registrerade Sankyō Kōki ett nytt varumärke, Komura. Detta trots att de använt det namnet sedan 1953. På 70-talet utvecklade de Komura Unidapter System som gjorde att Komura objektiv kunde få en fattning till nästan alla marknadens kameror. Det fanns adapter till Canon FL, Exakta, M42, Miranda Sensorex, Nikon F, Minolta, Ricoh Singlex, Petr och Topcon D-1. Under samma period så bytte de namn till Komura Lens Manufacturing, Ltd.

1975 registrerade de varumärket Telemore som de använde till deras telekonvertrar. 1976 registrerade de Komuranon, ett varumärke de använt sedan 1973. De tillverkade en respektabel mängd av olika objektivmodeller men de är för många för att lista upp här i bloggen.

1980 tog likviditeten slut och 1981 var de i uppköpssamtal med en kikartillverkare men det är oklart exakt vad som hände. Komura försvann som företag i alla fall och alla deras varumärken förföll.

Här har jag satt den på en Fujifilm GFX via en Kipon adapter. Alla testbilder är orättvist tagna på mellanformat. Vill du se hur bilderna blir i småbildsformat, eller fullformat som det ofta kallas idag, så beskär du ner bilderna till 6768x4512 pixel. Inte ändra storlek på bilden utan ändra storlek på arbetsytan. Enda redigeringen från RAW till jpg var vinjetteringen.

GFX 50S kamerahus, sedan en Kipon adapter för M42, sedan en Pixco variabel M42-M42, sedan en adapter M39-M42. Denna kombination då jag inte hade någon M39 Visoflex adapter. Detta objektiv passar normalt till Leicas Visoflexsystem.

En bild på objektivets front.

Bländare f/3,5. Mjukt, inte bra men väldigt "dreamy" i sin karaktär.

Bländare f/4. Ville se om det förbättrades vid lite nedbländning men nej.

Bländare f/5,6. Bättre men fortfarande väldigt mjukt.

Bländare f/8. Mittskärpan tar sig.

Bländare f/11. Bättre än f/8 trots eventuell diffraktion. Det är som både bra och dåligt samtidigt. Det är ju rätt skarpt i mitten men ändå mjukt.

Bländare f/3,5. Mjukt, inte så skarpt men väldigt "dreamy". Helt klart en karaktär i objektivet även om jag inte skulle kalla det bra, men det vore väldigt intressant att prova på porträtt.

Bländare f/5,6. Märkbart skarpare. De 16 bländarbladen håller bokehbollarna runda och fina.

Bländare f/8. Hyfsat skarpt men lite dreamy. Det brister inte så mycket i upplösning som man kan tro för i så fall skulle jag börja få moiréproblem nu i svarvningen runt optiken alternativt att det mjuka i optiken blir lite av ett AA-filter. Här ser jag också en tendens med ljusa ringa i bokehbollarna vilket alltid är intressant för kreativ fotografering.

Bländare f/11. Inga större problem med diffraktion trots den mindre bländaröppningen. Väldigt udda optik. Det är som både skarpt och mjukt samtidigt. Vinjetteringen är inget att orda om, detta är ju orättvist taget på mellanformat.

Slutsatsen blir att detta var en ovanlig bekantskap. Objektivet är inte fantastiskt och inget jag skulle använda på en modern kamera. Det hade en väldigt "dreamy" karaktär, och det är hittills första gången jag beskriver en optik på så sätt och det gör den lite unik. Jag måste nog framöver prova att fotografera porträtt med den, kanske den gör sig bra där. Men för övrig fotografering så är det inget jag rekommenderar. Det var ändå kul att testa en så pass ovanlig optik som en Sankyō Kōki Komura. Dessutom för Visoflex.

2019-07-05