Voigtländer Heliar 50mm f/3,5, en udda optik i udda form...

Här ser du en alldeles nytillverkad Voigtländer 50/3,5 på en alldeles underbar men väldigt gammal Leica M3 från 1960, själva modellen kom redan 1954. Här passar objektivet designmässigt perfekt. Heliar har något Leica över sig. Från färgåtergivning till hur den återger motivet med skärpesläpp, bokeh, kontrast och så vidare. Jag såg direkt efter första bilderna jag tog med den att detta objektiv är något långt utanför det vanliga. Den är ju så billig och ljussvag men väcker ändå mitt intresse.

 

På min GFX med Kipon adapter så ser det tyvärr optiken inte lika passande ut. 

Fram till dess att Voigtländer såldes till Zeiss Ikon, så tillverkade Voigtländer många olika typer av kameror. Några var av yppersta toppklass men största delen av deras kameror slogs i mellanklassen mot just Zeiss Ikon, och även Kodak. Leica låg över och Agfa strax under. Voigtländer tillverkade objektiv med DKL-fattning till Bessamatic/Ultramatic samt till Vitessa systemkameror. Eftersom Bessamatic var spegelreflex och Vitessa var en mätsökarkamera så var inte objektiven kompatibla mellan dessa trots att båda använde DKL-fattning. I dag så tillverkar Cosina objektiv till Sony E, Nikon F, Leica M och Micro 4/3 under namnet Voigtländer. Flera av objektiven är gamla klassiska konstruktioner men uppgraderade med modernt glas, modern antireflexbehandling och modern teknik. 

En av dessa gamla konstruktioner vid namn Heliar härstammar från år 1900 och Voigtländer byggde en hopfällbar 101-års jubileumsmodell av den år 2001. Det objektiv jag testar är en Voigtländer Heliar 50/3,5 version 4 från 2017. Det är sjukt svårt att vara objektiv, oj, detta blir poetiskt svårt. Det är svårt att vara objektiv över detta objektiv. Gahh, får väl skriva att det är svårt att inte vara opåverkad av allt gott jag hört om detta objektiv. Det är svårt att vara opåverkad av dess charmiga yttre. Det är lätt att hitta magi i hur ett objektiv tecknar om man söker magi. Så jag får skaka av mig alla förutfattade meningar.

Objektivet är byggt helt i metall och känns riktigt härligt att fotografera med. Bländarringen är steglös på gott och ont. Det enda knöliga med detta objektiv är att när du ändrar bländaren så får du även med dig fokuseringen. Spelar egentligen inte så stor roll då jag ändå kommer att använda den på full öppning till 90% för att få rätta känslan i bilden, något som är hela anledningen till att använda detta objektiv. Bländaren har 10 lameller vilket ger en rund och fin bländaröppning. Närgränsen är på 0,7m vilket är nästan standard på Leica-M. I dagens läge när dessa objektiv används på moderna kameror där du ser bilden via objektivet och inte ställer skärpan via en mätsökare så hade närgränsen gärna fått vara bättre. En "sexig" detalj är att när du fokuserar på närmare avstånd så går fokusringen ut från den ring som sitter mot kameran som har skärpedjupsskalan på sig, då dyker hjälpstreck upp på den undre ringen så att du lätt kan se på avstånden mot skärpedjupsskalan. En liten obetydlig detalj som visar hur genomtänkt detta objektiv är. Två plus i kanten för att det dels faktiskt ingår ett motljusskydd och sedan att det är av metall. Det här är så långt ifrån plastiga och klumpiga autofokusobjektiv du kan komma. Metall och precision. Oemotståndligt.

Detta objektivs karaktär påminner väldigt mycket om Leica APO Summcron-M 50/2. Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad, men det är själva intrycket av bilden. Självklart inte rikitigt fullt ut samma karaktär och inte samma ljusstyrka men ändå. Det är det bästa beröm Voigtländer kan få. Leica APO 50/2 kostar 77500kr medan Heliar kostar bara 5495kr. Det gör Heliar till ett fynd. Hade exakt samma objektiv haft namnet Leica på sig så hade prislappen lätt varit över 20000kr. Nu har jag ingen APO Summicron tillgänglig men väl en Summilux och en Noctilux. Heliar är så galet prisvärd att det är svårt att hitta tillräckligt med superlativ för att förklara det. Ja, Leica-objektiven är bättre och de är mycket ljusstarkare men Heliar ligger inte så långt ifrån trots den gigantiska prisskillnaden.

 

Här ser du Voigtländer Heliar 50/3,5 för 5495kr tillsammans med Leica Summilux-M 50/1,4 Asph för 42900kr och längst till höger den mäktiga Leica Noctilux 50/0,95 för endast 117900kr. Nu ska vi göra en ett fullständigt orättvist test med dessa objektiv, men det orättvisa testet är faktiskt för att ge Heliar rättvisa, att visa att Heliar tillhör en betydligt högre nivå av optik än vad prislappen antyder. Den är alldeles för billig. Dessa bilder har jag egentligen tagit för att jag ville själv veta hur bra Heliar är men den var så bra att jag ville dela med mig av mina erfarenheter. Detta är tråkiga testbilder, jag föredrar riktiga motiv i riktiga situationer men det snöar ute. Igen. Och är så grått. Jag har inte tid att vänta på bättre väder. 

 

Så här ser min testbild ut obeskuren och nedan ska jag jämföra utvalda delar av bilden.

 

Heliar imponerar med mycket god skärpa. Denna avser mittskärpan och Heliar ligger i samma härad som dessa toppklassade dyrgripar från Leica.

 

Självklart är det enklare och billigare att bygga en ljussvagare optik, men på 3,5 så ligger bokehn i extremt hög klass på alla tre. På Summilux och Noctilux som räknas som bland världens bästa objektiv så förväntar man sig det, men faktum är att Heliar ligger kring samma nivå, det är lite plus och minus på alla. Nedbländat så ser man lite bländarmönster på Summilux men å andra sidan så är den lite behagligare på andra detaljer. Men på Summilux så går det ju då att blända upp till 1,4 och då är det en helt annan historia, där Heliar på grund av sin ljusstyrka inte alls kan hänga med. Men att jag ens nämner Heliar tillsammans med dessa objektiv är mycket hedrande för Heliar. 

Text och bild: © Thomas Lövgren

2018-01-13